Fyra meter från mitt sovrumsfönster har ringduvan valt att bygga sitt bo med full insyn. Så nu behöver jag ingen tv.....

Har man tur, och då menar jag tur, så kan man få ynnesten att uppleva den mindre sångsvanen. Just nu hälsar den på här i Östergötland och kan ses i våtmarkerna runt Tinnerö, vid Svartåmynningens naturreservat och vid några andra fågellokaler i länet. De ses varje vår i några tiotal individer i länet men inte fler och alltid tillsammans med den större sångsvanens flockar.

vEfter att ha tillbringat vintern vid kusterna runt England och Irland är mindre sångsvanar nu på väg mot sina häckningsplatser på arktiska tundran i nordöstra Ryssland och Sibirien. På bilden ovan kan man se skillnaden mellan den vanliga sångsvanen och den mindre till höger.

/Bengan

Det skulle betyda att länsstyrelsen behöver minst 250 miljoner. Med nuvarande nivå riskerar beloppet att stanna på mindre än hälften för de fyra år som återstår till 2020 då målet för ”Levande skogar” ska vara uppfyllt.

Under februari i år rivstartade länsstyrelsen med fem nya naturreservat på tillsammans 191 hektar. Ett på kort sikt billigare alternativ till naturreservat kan i stället vara en omfattande satsning på naturvårdsavtal.

– Det är en bra lösning i många sammanhang, men skulle troligen bli dyrare på lång sikt och ger de nuvarande markägarna lägre ersättning, säger Jens Johannesson.

En del av Holmen skogs värdefulla marker har redan hunnit bli naturreservat. De bolagsskogar på 1300 hektar som länsstyrelsen nu pekar på hos Holmens skog och Boxholms skogar är dock ännu helt oskyddade.

Är det rimligt att skogsbolagen får ersättning för naturreservat, när de ändå på frivillig väg måste bevara värdefulla skogar för att uppfylla kraven för branschens skogscertifiering, där de ska ta hänsyn till naturmiljön för att skogsbruket ska bedömas som uthålligt?

– Jo, om bolagens skogar uppfyller den nya nationella skogsstrategins krav är det rimligt. Skog och mark kan på lång sikt köpas och säljas och länsstyrelsen arbetar tillsammans med Naturvårdsverket för att de viktigaste områdena för naturvården blir långsiktigt skyddade, svarar Jens Johannesson.

– Men naturligtvis är de frivilliga avsättningar som bolagen gör utöver de 1300 hektaren något mycket positivt och en viktig del i bevarandearbetet. Även om de markerna inte når upp till reservatsklass är de ändå avgörande för att öka nätverket av äldre skog i länet, tillägger han.

Nu går det inte att hålla emot längre, jag måste ut i skogen. Visserligen är den första uvnatten redan avklarad för i år men jag måste ut första lediga dag. Fast det är långt till vårens tjäderspel så drar jag ändå ut till min hemliga tjäderskog för att se hur det står till med skogen. Det är ovanligt att de oändliga grusvägarna är farbara när man skall ut på spel och tjällossningstiden är alltid ett äventyr. I år kanske vägarna är bra när spelsäsongen kommer igång i april för redan nu i februari balanserar väglaget på en tunn knivsegg mellan skridskois och obottnad lervälling. Bilen rycker hit och dit i sidled och spårar sig fram som den själv vill men till slut så når jag fram till min tänkta parkeringsplats.

På med ryggsäcken och iväg de tre kilometrarna av hyggen och tallplanteringar mot målet – den gamla skogen. Det är inte många som vet var den ligger och den verkar vara bortglömd för här finns inte ett spår av vare sig traktorer eller skogsmaskiner. Så här har den säkert sett ut i långa tider och den har med all visshet aldrig varit kalhuggen. Säkert har skogselden dragit fram här för länge sedan, det vittnar några fortfarande svartbrända tyrestubbar om som säkert har flera hundra år på nacken. Väl inne i den gamla skogen blir tillvaron rent Rosenbergsk och när jag vandrar på de smaragdgröna lätt sviktande tuvorna skulle jag inte se det som något märkvärdigt

om jag mötte Erik här i egen hög person.

vv

Jag känner stigarna väl i min skog och vet vilken berghäll som tjädertuppen kommer att slå de första spelen på om några månader. Nu är jag på väg längre in i skogen, men stannar till vid spelhällen och låter minnet frammana bilder från tidigare år. Jag drar vidare och har siktet inställt på en liten myrholme med utsikt över den stora myren där orrarna brukar spela i marsgryningen. Vandringen, de gungande skogstuvorna och kaffesuget gör att jag snart hittar min utsiktsplats där i myrkanten och tar en välbehövlig paus i vandringen.

Jag rättar till liggunderlaget mot en tallstam och sjunker ner i terrängen och blir ett med mossor och blåbärsris. Snart susar kaffepannan på det lilla gasköket, att göra upp en kaffebrasa i skogen och lämna fula spår efter mitt rastande, det gör jag bara inte i denna skog som har min allra noblaste vördnad. Inget smakar som äkta skogskaffe och några mackor därtill. Utsikten över myren och tallbacken där bakom i synranden är även den en icke föraktlig smakförstärkare. När gasbrännaren har slutat att väsa är tystnaden påträngande och den bryts bara av några korpar som krumbuktar sig i lufthavet över skogen. Under vandringen inne i storskogen drev mestågen omkring och hördes på långt håll men hit ut till myrkanten tycks de inte våga sig. Spanar med kikaren bortåt tallbacken och tänker att där borta skulle nog tjädern gärna slå några spel, får väl ta en sväng i den här änden av skogen fram i april och spana lite. Jag har väl suttit här i myrkanten och spanat i säkert en halvtimme när det brakar till borta i tallbacken.

Det är ett brak som spräcker tystnaden och ekar mot tallmoar och bergssidor. En tjädertupp lyfter och far iväg från den tallbacke som jag suttit och kikat på. Han har troligen spanat på mig under hela tiden jag suttit på myrholmen och fikat utan att bry sig om gästen där borta på andra sidan myren. Det är då en skugga i ögonvrån väcker min uppmärksamhet. En havsörn kommer seglande över myren och med den förklaringen till att tuppen fann situationen ohållbar och drog på tjädrars vis bullrande bort genom skogen. Örnen slår några lovar över myren för att sedan slukas upp av skogsgrönskan. Det blev ingen tjäder för örnen den här gången, men han lär nog återvända ty han vet var han har sitt skafferi.

Snart.....snart....är det dags igen......

/Bengan

Bertil Wahlin blev ”Bisse” med hela svenska folket och en uppskattad natur nestor i ”Mitt i naturen”.

Den 4 februari 2017 är det 100 år sedan han föddes och snart tio år sedan han avled.

Det var under sina tio år under 1980-talet med ”Mitt i naturen” som Bertil Wahlin (1917–2007) blev en folkkär TV-profil för sitt försynta sätt att förmedla kunskap om allt som har med natur att göra. Men mitt i naturen befann han sig under hela sitt liv. Redan som mycket ung fick han upp ögonen för Tåkern och tanken på att flytta till Östergötland väcktes. En akademisk examen vid Stockholms universitet med botanik som huvudämne ledde till en anställning vid Statens växtskyddsanstalts filial i Linköping i mitten på 1940-talet. Tillsammans med sin livskamrat Kristina slog paret sig ned i östgötska Malmslätt, helt nära det riksintressanta kalkkärret Kärna mosse. Det blev också ett av de naturområden som väckte ett livslångt engagemang för Bertil Wahlin.

Tidigt inledde Bertil Wahlin ett samarbete med Sveriges radio med föredrag, där Vår i markerna och Höst i markerna utformades som studiematerial för ökad kunskap om årstidernas faser för flora och fauna.  Under flera decennier kom också många böcker om natur till, där Nordiska ogräs, Binas blommor, Humlor och bin hjälper växtfloran, Fåglar i Nord- och Mellaneuropa, Dagbok från naturen och Småkrypsboken är några av titlarna. Bertil Wahlins författarskap illustrerades ofta med teckningar och akvareller av Kristina Wahlin (1919–2009), precis som alla naturkåserier i Corren och NT under årens lopp.

Som statlig växtskyddsexpert undersökte Bertil Wahlin under 1950-talet hur bin reagerar på olika kemiska växtskyddsmedel, studier som resulterade i en filosofie licentiatexamen 1958. I mitten av 1970-talet lämnade han sin anställning för att på heltid ägna sig åt folkbildning om naturens villkor. Att Bertil Wahlin engagerade sig för den östgötska naturen var självklart och han representerade den ideella naturvården på många sätt. Kalkkärr, skärgård, eklandskap och odlingslandskap låg honom varmt om hjärtat.

Bertil Wahlin blev en auktoritet som inte bara vann ”Mitt i naturen”-publikens öra utan även fick politiker att lyssna, till gagn för östgötska naturmiljöer. Hans uppmärksammande av Kärna mosse bidrog med tiden till att området avsattes som naturreservat. För sitt engagemang för naturen erhöll han en kunglig förtjänstmedalj och han utsågs till hedersdoktor vid Linköpings universitet 1977.

Bertil Wahlin var en folkbildare som förmedlade fakta och rön om naturen på ett sätt som fångade människors intresse. På det viset kom han att bli en mentor även för oss. En höstdag för snart arton år sedan besökte vi ett av den utdöda mellanspettens sista fästen i det östgötska eklandskapet tillsammans med Bertil och Kristina Wahlin. Tanken var att berättelsen från mötet skulle ingå i ett ekprojekt. Reportaget, som Bertil Wahlin granskat och godkänt, har aldrig tidigare publicerats.